Visst är det fantastiskt med uveckling. Särskilt är det fantastiskt när utvecklingen tas emot med positiv inställning till ännu mer utveckling. För vad vore utveckling, utan optimister, entreprenörer, forskare och vanliga människor som ser utvecklingen ständigt runt hörnet?
Idag kom min syster hem med en ny i-Phone. Telefonen som gör revolution i mobilbranschen med sin nästan klockrena förmåga att ha alla tekniska nödvändigheter under ett och samma skal. I multi-touch dessutom. För lite mer än hundra år sedan var telefonen fortfarande grovt opraktisk, och kunde endast användas till att leverera röster genom en ostadig telefonlinje. Idag kan telefonen på ett touchklick berätta var närmaste akutmottagning är.
Det faktum att utvecklingen gynnar oss människor kolossalt mycket kan blottas i två olika typer av sanningar, och båda går hand i hand. Å ena sidan utvecklar vi tekniska under som i-phone, men som vi teoretiskt skulle klara oss bra utan. Å andra sidan medför detta andra tekniker. Ta exemplet mobilt-EKG, som möjliggör ambulanser att sända fullständig hjärtstatus till sjukhuset, som senare ska ta emot patienten för att vara fullt förberedda på exakt vad problemet är. Det är utveckling som räddar liv, och som skulle kunna innebära fler dödsfall om vi var utan den. Att komfortutvecklingar som i-phone kommer till symboliserar bara den fria marknadens fantastiska kompetens att leverera det vi människor vill ha. Men det är framförallt ett tecken på att världen är på väg mot rätt håll. En destination där människans enorma sinne för att lösa problem tillåts och utvecklas. En destination där dagens skeptiker och antikapitalastiter kommer att hålla huvudet lågt och undra vad de egentligen höll på med.
Jorden var öde och tom, och allt var tyst den första dagen. Så började det, och vi vet alla vad som hände sen. Gud skapade himmel, jord, vatten och grönska. Och han befolkade jorden med människor och djur. Det vart afton, och det var morgon, den sjätte dagen.
Under de ungefär 3000 år sedan denna judiska-kristna-muslimska skapelsemyt började berättas har människor på alla vis uttryckt sin djupa tacksamhet för denna skapelse. Människor har offrat sina rikedomar för att återgälda den gåva som dessa sex dagar symboliserar. Många har vigt sina liv åt det, och vissa har offrat dem. En del har offrat andras.
Den sjunde dagen vilade Gud från sitt verk. Men för människan var det ingen vilodag, det var då hon tog över. Det var med vilka hon förvandlade den öde och tomma jorden till om inte ett paradis så i alla fall en avancerad och välmående civilisation. Det är ett högst verkligt mirakel som har gjort mänskligheten friskare och rikare än någon tidigare generation hade kunnat drämma om. Det miraklet finns framför våra ögon. Men vi ägnar det sällan någon tacksamhet. Tvärtom har många av mänsklighetens mest betydelsefulla skapare förföljts och förtryckts. Just dör att de har skapat och förändrat.
Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen; den ena är skapandet, den andra är bevakandet. Den första är skaparkraften, framstegstron, individens vilja att göra sin lott här på jorden bättre. Den andra är kontrollbegäret, viljan att stoppa förändringar, kommendera skapandet eller lägga beslag på frukterna av det.
De attityderna kommer från två olika synsätt på livet – å ena sidan den dynamiska, å den andra den statiska. Den dynamiska tror på skapande och utveckling, och därför på att människor har ett gemensamt intresse av samarbete och utbyte. Därför vill den uppmuntra upptäckter och frivilligt samarbete. Den statiska mentaliteten tror att tillvaron är ett nollsummespel, där några måste få det sämre om andra ska få det bättre. Därmed bygger den på oro och rädsla för vad den andra ska göra, och avundsjuka mot dem som lyckas. Och den leder därför lätt till tron att det gäller att välja rätt sida, och få makten att styra och ta från de andra.
Om och om igen återkommer denna kamp, mellan individer, mellan grupper och inom en och samma person. Å ena sidan handlar det om energin, om att drömma, engagera sig, analysera, skapa nytt och att förändra världen. Nytänkaren, innovatören, entreprenören – de är civilisationens hantverkare. Å andra sidan handlar det om missunnsamheten, om viljan att blockera, kontrollera, stoppa, riva ned. Den ena gör något, den andra går efter och klagar och kontrollerar. Den ena attityden drivs at skaparlust och livsglädje, den säger ja till livet och dess möjligheter. Den andra drivs av oro, rädsla och avund, och vill styra och blockera. De fingerfärdiga står mot de klåfingriga.
Johan Norberg – När människan skapade världen (kap 1)
Jag kommer att börja blogga igen. Det kommer bli radikalt, politiskt okorrekt men ändå skrivet med sunt förnuft och sinne för individualism och antisocialism. Kika gärna in någon gång om dagen.
Samhället utvecklas ständigt. Dock kan vi konstatera att det dessvärre inte alltid utvecklas till det bättre. Sverige har under de senaste åren tydligt fått skåda att brottstatistiken sjunker allt längre ner i åldrarna. Vi lever i ett demokratisk tillvaro där alla människor likt bör ställas inför lagen, sona begångna brott och ansvara för sina skyldigheter. Beklagligt nog har allt ansvar för samtliga ungdomar under 15 år hittills överlåtits till sociala myndighetsfunktioner som tveklöst aldrig kan ersätta vårat rättssystem. Reaktionen på begångna brott måste vara effektiv, snabb och entydig oavsett förövarens ålder.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sammanställde under 2005 statistik på att omkring 19000 barn begår allvarigare brott varje år. Då BRÅ sedan dess inte uppdaterat siffrorna har antalet säkerligen ökat markant[1].
Under våren 2009 uppmärksammades en 14-årig pojke i Linköping som begick ett brott i veckan en period av ett år. Som tolvåring begick han sitt första villainbrott[2]. Polisen i Östergötland har gripit pojken för bedrifter som allvarlig misshandel, rån, hot, vandalisering och trakasserier. Pojken blev omhändertagen av Polisen 50 gånger under 2008, men varje gång tvingades de släppa honom eftersom lagen indikerade på straffomyndighet. Givetvis visar detta på ett kollosalt misslyckande från sociala myndigheter, men att bli utredd av socialen är ingen direkt skrämmande konsekvens för en ung förövare vars vardag är att begå kriminella handlingar.
Att vi inte helt kan förlita oss på socialtjänst och skola är enkel matematik. De saknar beredskap för att hantera allvariga brottssituationer. Sveriges Polis är professionellt utbildade att hantera kriminalitet. Varför ska de då inte få göra det hela vägen?
Situationen kan lätt bli enormt irriterande och löjlig då den 14-åriga pojken egentligen skulle bli dömd för brott om han bara hade kommit till världen ett år tidigare.Att begå ett brott är lika allvarigt oavsett ålder. För att inte minst tänka på det potentiella brottsoffrets anhöriga, som onekligen inte bryr ett dugg om hur gammal förövaren var som tog livet av offret.
Ungdomsbrottsligheten i Sverige sträcker sig dock över Östergötlands horisonter. I Malmö grep man i januari två 13-åringar som har erkänt ett 15-tal rån. Dessa två förövare har inte rånat av slentrianiska skäl. De är också ledare i ett lokalt ungdomsgäng som misshandlar, rånar, hotar, och langar droger till andra ungdomar. Deras taktiker är att varje kväll slumpmässigt välja ut offer i centrala Malmö.
Argumentationen kring varför straffmyndighetsåldern helt bör avskaffas kulminerar vid de vuxna kriminellas utnyttjade av densamma. Idag utnyttjar vuxna narkotikahandlare att barn under 15 år aldrig kan nås av domstol. Många barn faller därför också offer för narkotikahandeln och blir ett perfekt verktyg för spridning av droger. Droger som ofta sprids till barnens sociala kontaktnät – barnen själva. En sänkning av straffmyndighetsåldern räcker därför inte. En sådan lösning riskerar istället att vuxna narkotikahandlare ändrar riktning, och dyker ännu längre ner i åldrarna. Det är dags att sluta romantisera det svenska samhället och inse många att människor saknar gräns och moral för hur ungt ett barn kan vara för att delta i kriminella nätverk.
I praktiken innebär ett avskaffande av straffmyndighetsåldern självklart inte att 12-åringar ska sitta i fängelse. Påföljderna av en individs begångna brott måste alltid anpassas efter domstol. Det är viktigt att alla individer är lika inför lagen, och att missbrukandet av åldern måste få komma till sitt slut.
Migrationsminister Tobias Billström (m) har gått ut med att ett avskaffande vore ett effektivt slag mot ungdomsbrottsligheten och narkotikahandeln. Även Polisen kräver en omfattande lagändring i sin desperation att inte kunna agera när brottsligheten blottas mitt framför näsan på dem.
Vi liberaler har alltid hållit fast vid individens ansvar för sina handlingar och likväl våra skyldigheter gentemot samhället och lagarna. Den utökande barnbrottsligheten måste bromsas med radikala krafttag från rättsväsendet. Det är dags ställa samtliga medborgare lika inför lagen, oavsett ålder, och avskaffa straffmyndigheten.
Mycket händer nu. Den stora äran att vara distriktstämmogeneral tar den största tiden av mitt MUF-engagemang för tillfället. Samtidigt ska ledarskapet i MUF Linköping upprätthållas. Därför vill jag ge hopp till de trogna läsare, som trots bloggens inaktivitet fortsatt att klicka sig in, och säga att den snart kommer att bli en av de mest aktiva MUF-bloggarna i Sverige. Ge mig någon vecka till.
I lördags höll MUF Linköping årsmöte. Jag fick den stora äran att vara ordförande för föreningen under ett år framöver. Det känns mycket spännande, pirrigt men framförallt roligt. Roligt att kunna aktivt arbeta för att förankra en stabil medlemsbas av frihetshjältar mot valåret 2010.
Moderata Ungdomsförbundet innehåller många individualister, vilket är fantastiskt. Vi tror på individuell framgång. Vi tror på att de kollektiva fällorna kan elimineras, så länge vi för liberaler upp till maktens korridorer. Och framförallt om maktens korridorer regeras av en regering som inte tror på destruktiv socialism.
Med frustration, besvikelse och ilska lämnade jag och mina vänner från Moderata Ungdomsförbundet universitetsområdet igårkväll. Efter att vi hade lämnat byggnaden fick vi gå bakom två polismän för att undvika våldsamma situationer. Ännu en gång har den obefintliga intelligensen bland människor skapat oro till fördel för våldsamheter och ytterst primitivt agerande.
Vi hade varit på föreläsning med Israels ambassadör Benny Dagan. Spänningar väntades. Men inte förän man ännu en gång ser moralfattigdomen svart på vitt börjar man fundera än en gång på att demokratihatare faktiskt finns, och inte långt ifrån oss.
På plats fanns cirka 50 poliser. Innan vi skulle inta sittplatserna i föreläsningssalen fick vi passera en visiteringskontroll och lämna allting som går att kasta (förutom skorna) i ett rum brevid. Dagen innan hade Benny, en budbärare och informatör åt en nation, blivit påhoppad och attackerad av diverse neandertalare i Stockholm under en UF-föreläsning där. Säkerheten var nu på topp, och väl inne i föreläsningssalen. Längs väggarna stod ett 15-tal poliser, inklusive civila och Säpovakter som såg onekligen hårda ut. Ibland trodde man att länet hade samlat samtliga förmågor för att föhindra upplopp och tumult.
En människa som förstår vikten av att hålla en debatt på en intellektuell nivå, och uppföra sig med klass och vett i större folksamlingar kunde enkelt förstå värdarnas introduktion. De gick simpelt igenom pratar-jag-så-pratar-inte-du tekniken. Vi skulle vara på ett anförande, där en talare pratar och det i efterhand hålls frågestund. Mycket enkelt att förstå. De gick också igenom vikten av att respektera olika åsikter, och upprätthålla det tänket även idag.
Så tydligt som det var sagt, så började Benny sitt anförande. Kort därefter ställde sig 5 muppar utan hjärnsubstans upp längst bak i föreläsningssalen och började gorma slagord. En orolig stämning spred sig i salen, och fler anknöt sig till ohyfsens kör. Jag skämdes. Det var riktigt pinsamt. Polisen agerade enligt mig långsamt, men lugnt. Samtliga fick släpas ut. Kort därefter valde Benny att fortsätta. Ännu en gång fick värden strikt förklara att detta skulle vara en lugn föreläsning, och om någon mer inte klarar av situationen får han eller hon lämna rummet.
En man med palestinasjal börjde bli högljudd. Nu märkte man på den mer intellektuella skaran människor att det var droppen. Vi kom dit för en föreläsning ledd av Israels ambassadör. Inte av random palestinaanhängare utan självbehärskning. Mannen fick släpas ut likaså. Och tumulten fortsatte under hela föreläningen. En man strax bakom oss ställde sig upp och började skrika på något diffust arabiskt språk. De anklade Benny för mördare och att han använde kärnvapen. Ytterligare en sjukt pinsam situation.
Men Benny fick i alla fall något sagt, och det var mycket intressant. Mycket fokus hölls på Israels attacker mot Gaza. Benny framförde det på ett mycket proffsigt och sansat sätt. Under 8 år har Israel successivt blivit attackerat av terrororganisationen Hamas i Palestina. Under lång tid har Israel svarat mycket defensivt och inga större operationer för att stoppa Hamas fullständigt har ägt rum. Den allra svåraste situationen Benny beskrev var att Hamas använder civila som mänskliga sköldar. Israel har helt enkelt ställts inför ett svårt val, som Benny sade att "ingen av er skulle vilja ställas inför". Antingen så ser man på hur ens egna civilbefolkning blir attackerat av ett hundratal raketer varje dag. Eller försvarar man sig.
Problematiken ligger dock i att taktiskt väljer ut baser i civila områden, och skjuter raketerna därifrån, för att undvika att Israel svarar med storoffensiv. Men ska Israel verkligen bara stå och titta på? Enda alternativet för att inte låta sina egna civila bli angripna är att angripa de källor varifrån raketerna kommer. Som olyckligt och taktiskt nog är civilbefolkade områden i Palestina.
Johan Lundberg ställde den enda frågan som höll en normal syn på konflikten. Urklipp från hans blogg:
"Jag upplever att jag stod för kvällens enda fråga som avvek från normen. Efter att ha besökt Sderot och sett resterna av Hamas raketer och efter att ha pratat med unga israeler i min egen ålder om deras ständigt gnagande oro så stödjer jag Israels invasion helt och fullt. Min fråga var varför, när Israel hade försvagat Hamas men inte utplånat dem, valde de att avbryta invasionen. "In short, why did you stop?" Bennys svar var enkelt: eftersom de vill få slut på attackerna mot Israel, men de vill inte ockupera Gaza. De lämnade platsen 2005 och vill inte tillbaks, de vill ha ett självständigt och spirande Palestina. Det är därför samtliga soldater nu lämnat Gaza på nytt."
Vidare har det politiska klimatet i Sverige präglats av Hamasfantaster i den rödgröna oppositioner, men också bland privatpersoner. Man jämför gärna konflikten med andra spänningar mellan länder och andra konflikter i historien och utpekar Israel som den enda och största boven i spelet. Problematiken är dock större än så, och får man en mer objektiv uppfattning av situationen ändrar den också skepnad.
Hamas är en terrororganisation som aktivt agerar emot demokratin. Israel vill ha en tvåstatslösning, men accepterar inte Hamas våld. Till skillnad från fredsavtal mellan Algeriet och Frankrike eller USA med Vietnam så ifrågasattes aldrig Frankrikes eller USA:s existens. Palestina vägrar att erkänna Israel som en stat. Och även om ett fredsavtal idag skulle skrivas under, så står det skrivet i Hamas program att "Guds straff ska drabba den/dem som talar med fienden Israel". Deras taktik är att i framtiden eliminera staten Israel. Inga förhandlingar är godtagbara.
En smart uttalande var idag citerat i Corren av Lisa Abramowicz (Corren debatt) "Om ett parti eller en grupp i västvärlden hade haft liknande program hade det nagelfarits och starkt kritiserats av de allra flesta demokrater. Minns FPÖ i Österrike och SD här i Sverige. Men vi tycks beredda att accepetera det för att det kommer från den "svagare parten" i konflikten, eller från människor utanför den demokratiska världen"
Hursomhelst. Föreläsningen gav mycket. Men med besvikelse lämnade vi lokalen. Utanför stod protesterande palestinier med bilder på döda barn. En liten flicka på 8 år höll i en bild med människor som troligtvis hade blivit av med sina inälvor. Bara en mösterförelder kan ge sitt barn en sådan bild för att i bristen på kontroll av sin ilska gorma ut sina slagord gentemot en intellektuell församling människor som vill bredda vyerna och anamma mer information om konflikten.
Några vänsteraktivister från autonom revolutinär front, samt andra förvirrade själar började skriva MUF-as, och MUF-äckel mot oss. Polisen såg att spänningen började tätna. Några omhändertogs, och vi försvann ut i Linköpingskvällen med två Poliser framför oss.
Suck, Sverige. Vad ska vi göra med dig. Ett land där man har de bästa möjligheterna att uttrycka sina åsikter. Ett land där demokratin spirar. Men ändå drabbas du av dessa människor som bara utstrålar dumhet, våld, agressivitet och en hög dos ickeintelligens. Jag skäms.
... inte förrän den börjar skövla liv inser man. Först köerna. Nu besparingar. Jag är väl medveten om att även privata sjukhus besparar, men av vilken anledning? En kaktus kan inte växa i Sibirien. Likaså kan inte privatisering blomstra i ett socialistiskt klimat. Ineffektiva IT-system kostar pengar och ger inte förmånliga vinster. De pengarna, som egentligen ska gå till välutbildade läkare - som egentligen borde ha högre löner för att bli motiverade till att ge en klockren vård, eller till patienternas kemterapier - fastnar i det första kugghjulet i statens självdestruktiva maskineri.
I dessa tider då lågkonjunkur råder skulle en dos privatiseringar fungera utmärkt. För det är väl använda resurser vi behöver. Det kallas effektivitet. Sedan när gick offentligfinansierat och effektivt hand i hand?
En man har blivit häktad för att vid (vad är känt) två tillfällen sexuellt antastat barn.
Som jag mycket tydligt poängterade vid ett tidigare inlägg är sexuella övergrepp ett av de grövre brotten i straffskalan. I alla fall enligt en stark individualist som mig. Det allra närmaste och mest personliga man som människa äger är ens egna kropp. Att förgripa sig på ens ägda mark eller föremål är mycket allvarligt, men övergrepp av ens kropp är oacceptabelt till en sådan grad att man bör möta det med noll tolerans.
Låt oss utveckla situationen och förvärra det sexuella övergreppet till en situation där offret, inte endast får sin integritet kränkt, utan också är extremt sårbar och försvarslös. Ett barn. Det sexuella övergreppet blir nu så omänskligt att förövaren i fråga inte är värd friheten att vistas bland andra människor. Någonsin. "Inte värd" kanske också bör omformuleras till "inte har räten till".
Ulrika Andersson, jag hoppas att du förstår tanken bakom att ta konsekvenser och ansvara för sina handlingar. Att bli skottskadad under en demonstration av våldsamma demonstranter i Gazaområdet är väl inget annat än självklart. (Ber om ursäkt för inkorrekt fakta. Det var västbanken , alltså inte Gaza. Anledningen till min förvirring var en lång diskussion över telefon om Gaza strax innan jag skrev inlägget. Jag vet skillnaden på Gaza och Västbanken) Att bli förvånad är ett bra tecken på dum svensk blåögdhet och någon slags primitiv hybris över att rädda världen med tre palestinaflaggor och en säck med sten. Jag menar, komigen!
Vad Svd inte framger i sin artikel är demonstranternas våldsamma agerande mot de israeliska soldaterna. Vad förväntar man sig när man kastar sten med slangbella-vapen, skjuter tårgas och agerar hotfullt mot en grupp Israeliska soldater? Att de svarade som de gjorde var inget annat än bra gjort. Skulle jag se ett gäng idioter med slangbellor och tårgaskanoner springandes mot mig som soldat skulle jag gjort samma sak.
Antagligen följde de också order - blir du attackerad eller hotad - svara.
Alla indiviers handlingar besvaras, på ett eller annat sätt. Alla individers handlingar ger konsekvenser. Därför måste man också ansvara för dem. Det är enkelt.
Nedrustningen av försvaret fortsätter. Sverige må vara landet med det historiska himmelriket. Men det finns faktiskt också en framtid. Försvaret ska vara upprustat, starkt och redo just på grund av framtiden. Den vi aldrig helt fullt kan förutse. Jag är framtidsoptimist och övertygad liberal, men utan ett stabilt försvar får till och med jag en obehaglig känsla krypandes längst ryggraden.
Ingen, aldrig någonsin har rätt att antasta den privata sfären av någon annans kropp. Det är stöld av människans privata integritet och rätten till hennes liv. Den som begår ett sådant brott bör också straffas med en mycket liten marginal av tolerans.
Att våldta en kvinna är ett exempel på detta, men våldtäkt är mycket mer än så. Man angriper inte bara kvinnans kropp, man angriper henne sexuellt också. Denna handling blir plötsligt inte endast kriminell. Den blir också sjuk.
I en ny utvärdering av sexualbrottslagen vill nu en moderat riksdagsman yrka på att ge tvångsvård till våldtäksmän. Vården skulle inte vara proportionsenlig till straffet. Alla våldtäktsmän skulle vid sidan om fängelsedomen också få vård och inte släppas fria förän de friskförklarats av läkare. En alldeles fenomenal idé.
En frisk människa kan inte antasta en kvinnas kropp mot hennes vilja, och samtidigt bli upphetsad av det. Sådana människor bör hållas borta från offentligheten. Att försöka tvångsvårda dem kan ge dem en ny chans, och samtidigt säkra samhället.
Våren 2008 skrev jag en motion om varför vi bör kriminalisera mobbningen. Idag står jag fast vid samma åsikt. Under mitt sedan dess aktiva år i Moderata Ungdomsförbundet har jag breddat mina vyer och argument, samt samlat fakta och intryck från andra. Under MUF Östergötlands distriktstämma i vår kommer jag komma med en ny uppdaterad motion som förhoppningsvis kommer även denna gång kommer att skickas till Moderaternas länsförbundsstämma.
Nedan bifogar jag en artikel som nyligen blev publicerad på MUF.se, där jag mer ingående går igenom mina avsikter att ändra perspektivet på mobbningen.
" Det förödande fenomenet mobbning var ett omdiskuterat ämne på Moderata Ungdomsförbundets förbundstämma i höstas. En motion från MUF Östergötland som föreslog aktiv kriminalisering av mobbning lämnade många frågor efter sig. Tar skolorna inte mobbning på allvar? Eller ligger felet i den svenska mentaliteten i att se förövaren som lika mycket offer som offret själv?
Förmodligen ligger felet i de båda frågeställningarna. Snart handlar det inte längre om skolornas knappa resurser. Aktiva satsningar mot mobbning har gjorts sedan ett tiotal år tillbaka, men mobbningen tenderar att snarare sprida sig än avta. Organisationer som Friends och BRIS räknar med att cirka 100 000 barn blir mobbade varje år. För att aktivt bearbeta problemet behövs en strängare och mer realistisk inställning till mobbningen i sin helhet.
I Sverige pekar vi ogärna ut förövaren som ensamt ansvarig för en destruktiv handling. Alltid är det någon annan motpol som delvis bär ansvaret och förövaren själv blir ofta ett offer. Denna inställning till mobbningen främjar dess utveckling och spridning. En dominoeffekt av öppna mål för förövarna sätts snabbt igång om förövarna själva blir behandlade som offer och undgår konsekvenserna av deras handlingar. Exempelvis ska man alltid flytta på mobbaren när mobbningsfall blir så extrema att någon måste byta skola. Normalt borde det också skapa en skamkänsla av att ha ett barn som mobbar. Idag tas mobbningen mer som vardagsmat. "Mobbar min lille Arvid så får vi väl ta upp det på kvartsamtalet"
Att ändra på något som föds ur en mentalitet är svårt. Men det finns lösningar som kan bidra till att omforma attityden till mobbningen relativt snabbt. Att kriminalisera mobbning skulle kunna vara ett steg att gå mot rätt riktning. Det är inte okej att bli trakassera, fysiskt som psykiskt, och det borde heller inte vara okej i lagboken.
Mobbning innehåller redan en rad olika brott idag. Man kan tolka mobbningen i dess helhet som ett pussel, där varje pusselbit står för diverse våldshandlingar. Men intresset för att motverka dem blir inte lika stort när dessa våldshandlingar går under täcknamnet ”mobbning”. Att kränka, trakassera eller misshandla någon ses inte som lika allvarligt på skolgården som på gatan. Det är inte svårt för lärare och skolpersonal att ta fram romantiseringens lexikon, och förvandla misshandeln till ett mobbningsfall. Det är precis i de ögonblicken en lag mot mobbning skulle fungera som bäst.
Det behövs en tydlig markering att mobbning inte accepteras av samhället. Att en mobbare glatt kan förstöra en annan människas liv utan att straffas är en absurd tanke. En tanke som tyvärr också är verklighet. En strängare attityd och fler möjligheter att sätta förövarna på plats skulle utan tvekan vara stora steg på väg mot mobbningens utplåning."
Som medborgare i en rättsstat har jag fråntagits rätten att själv försvara mig. Dödar jag någon i nödvärn är det upp till en domstol att avgöra om mitt våld har varit berättigat och proportionsenigt till det våld jag utsattes för. Kort sagt har ansvaret om hur mycket våld som får användas i självförsvarssituationer överlåtits till staten. Det kallas statens våldsmonopol.
Inte nog med att staten bestämmer klåfingrigt vart mina inarbetade pengar ska ta vägen. Staten ska också bestämma om jag får leva eller inte. Vissa situationer kan faktiskt avgöra liv eller död om man inte tar till dödligt våld.
Endast fyra personer skottskadas av Polis årligen. Av dessa avlider en person. Ställ det i relation till hur många offer som skottskadas varje år, och hur rättvisa domarna blir i efterhand. Hysterin kring polisens så kallade övervåld är tämligen skrattretande. När en Polis dessutom direkt utsätts för dödligt hot är det väl en självklarhet att han eller hon i lagens namn får använda dödligt självförsvar.
Det i grunden socialistiska polisföraktet är tvärtom dödligt. Ta goda initiativ från USA:s poliskårer där skräcken inför att möta en polis "face to face" i en våldshandlig är enorm. Det är precis så det ska vara.
När har de vänsterextrema kastat sin sista sten? Att Sverigedemokraternas värderingar är primitiva gör det inte mer legitimt att kasta sten emot dem. De har väljare, de har röster. I en demokrati kan dumdristighet inom politiken endast motarbetas med sunt förnuft. När vänstern ännu en gång kastar en sten för att krossa demokratin ser vi det som vi ofta skådar:
Denna blogg kommer att skildra den politiska delen av mitt liv. Tiden började under gymnasiet då det politiska medvetandes frö sakta började att gro. Runt omkring mig fanns det individer med väl inristade slagord. Död åt kapitalismen var ett typiskt sådant. Lika typiskt de sedan förvånade minerna på samhällskunskapen, "men vadå, är det kapitalismen som bygger hela världsekonomin idag?". Jag gick på en skola där vänsterkulturen blomstrade på nytt för varje dag som gick. Mina tankegångar kring politiken började sätta igång ordentligt. Som född i ett land vars föräldrar och släkt blivit terroriserade av kommunistiska styrkor har jag alltid tagit avstånd från den brutala extremvänstern. Men det var en dag, då jag insåg ett självklart faktum, som jag stolt kunde börja kalla mig för liberal. Ingen är exakt som mig, ingen äger mig.
Som människor är vi fruktansvärt unika. Till ytan kan många av oss se ut som andra. Vi ärver drag från släktingar, och vi klär oss efter den senaste modetrenden. Till insidan blir det dock genast mycket mer komplicerat. Ingen är som någon annan i sitt sätt att tänka, kommunicera, fatta viktiga beslut eller forma förhållanden. Till insidan är vi alla till fullo totalt olika.
Den totala olikheten hos människorna borde därför också prägla politiken. Att politik i syfte med att någon annan bestämmer över någon annan ens existerar är sorgligt. De anarkistiska drömmarna om att människor lever helt oberoende av varandra, rent politiskt, finns djupt inristade i mitt sätt att tänka. Men att ett sådan stadium skulle fungera i praktiken är omöjligt av en enkel anledning. Någon måste skydda våran frihet. Någon måste förklara våra skyldigheter att leva i ett samhälle. Men denne någons (statens) avsikter ska också begränsas maximalt. Människor ska kunna forma sina liv efter egna principer och värderingar utan att stöta på hinder från en suverän eller överstatlig auktoritet. Enkelt sagt måste statens suveränitet begränsas maximalt för att människors olikheter inte råkar ut för kollision.
Att någon annan ska ha möjligheten att välja riktning i mitt liv är en absurd tanke. Ingen annan har rätten till mitt liv än jag själv. Ingen annan har rätten att ta ifrån mig min frihet, sålänge jag har befunnit mig inom lagens ramar och inte berövat andras. Idag finns det ideologiska och partipolitiska krafter som ställer sig emot denna tanke, och främjar istället en kollektivistisk inställning till människan. Att man i en gemensam mänsklig koalision ska kunna uppnå mästerverk genom att alla får var sin bit av den kaka man själv har slitit för och bakat. Jag skulle vilja definiera kollektivism som stöld. Stölt av mänskligt liv.
Genom en nyliberal inställning till livet, och en gravt individualistisk övertygelse har jag format mina argument till ett livsfaktum. Det är självklart att människor ska ha rätten till sina egna liv. Det är självklart att ingen annan ska in och tafsa på det liv du väljer att leva på ditt sätt. Det är ett faktum att ingen, aldrig någonsin, äger mig.
Det var under det sena nittiotalet som jag upplevde mina första år i skolan. En härlig tid när man minns tillbaka så här några år in på det nya millenniumet. Man var liten, relativt ovetande om allt och tyckte att skolan var spännande. Det var på den tiden då klassresornas storhetstid var inne. Det roligaste som kunde hända under skolåret var en klassresa till diverse skogsområde, sjö eller campingplats. Även under mellan- och högstadiet tyckte jag att klassresor var något som uppmuntrade stämningen i klassen, skapade relationer och piggade upp för de kommande terminerna.
Min bror som numera är tonåring har inte fått vara med om klassresan på samma sätt som jag. Han tycker det är synd och tråkigt. Det tycker jag med. Men det är inte endast förlusten av klassresan som gör historien sorglig. Det är nämligen jantelagen i egen hög socialism som tillsammans med kollektivismen våldtog barnens skolutflykter.
Numera får man inte ha en klasskassa som man tillsammans sparar pengar till, eftersom vissa barn kanske hamnar utanför vars föräldrar vägrar att betala. För det är just begreppet "vägrar" som är det relevanta i denna historia. En hundring för matsäck eller några tjugor i månaden till klasskassan är inget svenska föräldrar inte har råd med. Det är nonsens. Snarare ligger orsaken bakom två Marlboro light, eller ett sexpack Norrlands från Statoil till att Arvid inte får följa med till Västervik.
Den så kallade orättvisan gör alltså att tusentals barn inte får åka på klassresor av egna besparade pengar. Kommunerna som knappt kan lägga några tusen extra i månaden på bättre skolmat har självklart inget eget intresse i att finansiera utflykterna. Så klassresorna avskaffades, och kollektivismen segrade. Arvids föräldrar får sina cigg och sin öl, och resten av Sveriges barn får nöja sig med en idrottsdag på fotbollsplanen, istället för kanotturen i Västervik. Vi har alla blivit vittnen till ännu en våldtäkt.
