Bra gjort av israeliska soldater!

Ulrika Andersson, jag hoppas att du förstår tanken bakom att ta konsekvenser och ansvara för sina handlingar. Att bli skottskadad under en demonstration av våldsamma demonstranter i Gazaområdet är väl inget annat än självklart. (Ber om ursäkt för inkorrekt fakta. Det var västbanken , alltså inte Gaza. Anledningen till min förvirring var en lång diskussion över telefon om Gaza strax innan jag skrev inlägget. Jag vet skillnaden på Gaza och Västbanken) Att bli förvånad är ett bra tecken på dum svensk blåögdhet och någon slags primitiv hybris över att rädda världen med tre palestinaflaggor och en säck med sten. Jag menar, komigen!

Vad Svd inte framger i sin artikel är demonstranternas våldsamma agerande mot de israeliska soldaterna. Vad förväntar man sig när man kastar sten med slangbella-vapen, skjuter tårgas och agerar hotfullt mot en grupp Israeliska soldater? Att de svarade som de gjorde var inget annat än bra gjort. Skulle jag se ett gäng idioter med slangbellor och tårgaskanoner springandes mot mig som soldat skulle jag gjort samma sak.

Antagligen följde de också order - blir du attackerad eller hotad - svara.

Alla indiviers handlingar besvaras, på ett eller annat sätt. Alla individers handlingar ger konsekvenser. Därför måste man också ansvara för dem. Det är enkelt.

Det finns faktiskt en framtid. Också.

Nedrustningen av försvaret fortsätter. Sverige må vara landet med det historiska himmelriket. Men det finns faktiskt också en framtid. Försvaret ska vara upprustat, starkt och redo just på grund av framtiden. Den vi aldrig helt fullt kan förutse. Jag är framtidsoptimist och övertygad liberal, men utan ett stabilt försvar får till och med jag en obehaglig känsla krypandes längst ryggraden.

Endast sjuka jävlar våldtar

Ingen, aldrig någonsin har rätt att antasta den privata sfären av någon annans kropp. Det är stöld av människans privata integritet och rätten till hennes liv. Den som begår ett sådant brott bör också straffas med en mycket liten marginal av tolerans.

Att våldta en kvinna är ett exempel på detta, men våldtäkt är mycket mer än så. Man angriper inte bara kvinnans kropp, man angriper henne sexuellt också. Denna handling blir plötsligt inte endast kriminell. Den blir också sjuk.

I en ny utvärdering av sexualbrottslagen vill nu en moderat riksdagsman yrka på att ge tvångsvård till våldtäksmän. Vården skulle inte vara proportionsenlig till straffet. Alla våldtäktsmän skulle vid sidan om fängelsedomen också få vård och inte släppas fria förän de friskförklarats av läkare. En alldeles fenomenal idé.

En frisk människa kan inte antasta en kvinnas kropp mot hennes vilja, och samtidigt bli upphetsad av det. Sådana människor bör hållas borta från offentligheten. Att försöka tvångsvårda dem kan ge dem en ny chans, och samtidigt säkra samhället.

Endast sjuka jävlar våldtar. Så enkelt är det.

Kriminalisering av mobbningen behövs!

Våren 2008 skrev jag en motion om varför vi bör kriminalisera mobbningen. Idag står jag fast vid samma åsikt. Under mitt sedan dess aktiva år i Moderata Ungdomsförbundet har jag breddat mina vyer och argument, samt samlat fakta och intryck från andra. Under MUF Östergötlands distriktstämma i vår kommer jag komma med en ny uppdaterad motion som förhoppningsvis kommer även denna gång kommer att skickas till Moderaternas länsförbundsstämma.

Nedan bifogar jag en artikel som nyligen blev publicerad på MUF.se, där jag mer ingående går igenom mina avsikter att ändra perspektivet på mobbningen.

" Det förödande fenomenet mobbning var ett omdiskuterat ämne på Moderata Ungdomsförbundets förbundstämma i höstas. En motion från MUF Östergötland som föreslog aktiv kriminalisering av mobbning lämnade många frågor efter sig. Tar skolorna inte mobbning på allvar? Eller ligger felet i den svenska mentaliteten i att se förövaren som lika mycket offer som offret själv?

Förmodligen ligger felet i de båda frågeställningarna. Snart handlar det inte längre om skolornas knappa resurser. Aktiva satsningar mot mobbning har gjorts sedan ett tiotal år tillbaka, men mobbningen tenderar att snarare sprida sig än avta. Organisationer som Friends och BRIS räknar med att cirka 100 000 barn blir mobbade varje år. För att aktivt bearbeta problemet behövs en strängare och mer realistisk inställning till mobbningen i sin helhet.

I Sverige pekar vi ogärna ut förövaren som ensamt ansvarig för en destruktiv handling. Alltid är det någon annan motpol som delvis bär ansvaret och förövaren själv blir ofta ett offer. Denna inställning till mobbningen främjar dess utveckling och spridning. En dominoeffekt av öppna mål för förövarna sätts snabbt igång om förövarna själva blir behandlade som offer och undgår konsekvenserna av deras handlingar. Exempelvis ska man alltid flytta på mobbaren när mobbningsfall blir så extrema att någon måste byta skola. Normalt borde det också skapa en skamkänsla av att ha ett barn som mobbar. Idag tas mobbningen mer som vardagsmat. "Mobbar min lille Arvid så får vi väl ta upp det på kvartsamtalet"

Att ändra på något som föds ur en mentalitet är svårt. Men det finns lösningar som kan bidra till att omforma attityden till mobbningen relativt snabbt. Att kriminalisera mobbning skulle kunna vara ett steg att gå mot rätt riktning. Det är inte okej att bli trakassera, fysiskt som psykiskt, och det borde heller inte vara okej i lagboken.

Mobbning innehåller redan en rad olika brott idag. Man kan tolka mobbningen i dess helhet som ett pussel, där varje pusselbit står för diverse våldshandlingar. Men intresset för att motverka dem blir inte lika stort när dessa våldshandlingar går under täcknamnet ”mobbning”. Att kränka, trakassera eller misshandla någon ses inte som lika allvarligt på skolgården som på gatan. Det är inte svårt för lärare och skolpersonal att ta fram romantiseringens lexikon, och förvandla misshandeln till ett mobbningsfall. Det är precis i de ögonblicken en lag mot mobbning skulle fungera som bäst.

Det behövs en tydlig markering att mobbning inte accepteras av samhället. Att en mobbare glatt kan förstöra en annan människas liv utan att straffas är en absurd tanke. En tanke som tyvärr också är verklighet. En strängare attityd och fler möjligheter att sätta förövarna på plats skulle utan tvekan vara stora steg på väg mot mobbningens utplåning."

Polisens klena undervåld

Som medborgare i en rättsstat har jag fråntagits rätten att själv försvara mig. Dödar jag någon i nödvärn är det upp till en domstol att avgöra om mitt våld har varit berättigat och proportionsenigt till det våld jag utsattes för. Kort sagt har ansvaret om hur mycket våld som får användas i självförsvarssituationer överlåtits till staten. Det kallas statens våldsmonopol.

Inte nog med att staten bestämmer klåfingrigt vart mina inarbetade pengar ska ta vägen. Staten ska också bestämma om jag får leva eller inte. Vissa situationer kan faktiskt avgöra liv eller död om man inte tar till dödligt våld.

Om vi nu vänder på hela perspektivet så borde alltså en tjänsteman i lagens namn ha rätten till att bruka detta våld som kompensation för att jag själv inte får det. En Polis ska kunna ha makten att skydda oss medborgare som inför staten är onekligen sårbara på grund av våldsmonopolet. Men vad händer när till och med Poliserna tvingas att hålla tillbaka våldet mot kriminaliteten? Det är enkelt. Kriminaliteten ökar när konsekvenserna av diverse våldshandlingar blir färre och mildare. Det är inget svårlöst pussel.

Endast fyra personer skottskadas av Polis årligen. Av dessa avlider en person. Ställ det i relation till hur många offer som skottskadas varje år, och hur rättvisa domarna blir i efterhand. Hysterin kring polisens så kallade övervåld är tämligen skrattretande. När en Polis dessutom direkt utsätts för dödligt hot är det väl en självklarhet att han eller hon i lagens namn får använda dödligt självförsvar.

Det i grunden socialistiska polisföraktet är tvärtom dödligt. Ta goda initiativ från USA:s poliskårer där skräcken inför att möta en polis "face to face" i en våldshandlig är enorm. Det är precis så det ska vara.

Kriminaliteten måste ställas inför nolltollerans.

Kampen mot demokratin

När har de vänsterextrema kastat sin sista sten? Att Sverigedemokraternas värderingar är primitiva gör det inte mer legitimt att kasta sten emot dem. De har väljare, de har röster. I en demokrati kan dumdristighet inom politiken endast motarbetas med sunt förnuft. När vänstern ännu en gång kastar en sten för att krossa demokratin ser vi det som vi ofta skådar:

Idioternas kamp mot idiotin.

Resultatet är förutsebart.

Äg dig själv

Denna blogg kommer att skildra den politiska delen av mitt liv. Tiden började under gymnasiet då det politiska medvetandes frö sakta började att gro. Runt omkring mig fanns det individer med väl inristade slagord. Död åt kapitalismen var ett typiskt sådant. Lika typiskt de sedan förvånade minerna på samhällskunskapen, "men vadå, är det kapitalismen som bygger hela världsekonomin idag?". Jag gick på en skola där vänsterkulturen blomstrade på nytt för varje dag som gick. Mina tankegångar kring politiken började sätta igång ordentligt. Som född i ett land vars föräldrar och släkt blivit terroriserade av kommunistiska styrkor har jag alltid tagit avstånd från den brutala extremvänstern. Men det var en dag, då jag insåg ett självklart faktum, som jag stolt kunde börja kalla mig för liberal. Ingen är exakt som mig, ingen äger mig.

Som människor är vi fruktansvärt unika. Till ytan kan många av oss se ut som andra. Vi ärver drag från släktingar, och vi klär oss efter den senaste modetrenden. Till insidan blir det dock genast mycket mer komplicerat. Ingen är som någon annan i sitt sätt att tänka, kommunicera, fatta viktiga beslut eller forma förhållanden. Till insidan är vi alla till fullo totalt olika.

Den totala olikheten hos människorna borde därför också prägla politiken. Att politik i syfte med att någon annan bestämmer över någon annan ens existerar är sorgligt. De anarkistiska drömmarna om att människor lever helt oberoende av varandra, rent politiskt, finns djupt inristade i mitt sätt att tänka. Men att ett sådan stadium skulle fungera i praktiken är omöjligt av en enkel anledning. Någon måste skydda våran frihet. Någon måste förklara våra skyldigheter att leva i ett samhälle. Men denne någons (statens) avsikter ska också begränsas maximalt. Människor ska kunna forma sina liv efter egna principer och värderingar utan att stöta på hinder från en suverän eller överstatlig auktoritet. Enkelt sagt måste statens suveränitet begränsas maximalt för att människors olikheter inte råkar ut för kollision.

Att någon annan ska ha möjligheten att välja riktning i mitt liv är en absurd tanke. Ingen annan har rätten till mitt liv än jag själv. Ingen annan har rätten att ta ifrån mig min frihet, sålänge jag har befunnit mig inom lagens ramar och inte berövat andras. Idag finns det ideologiska och partipolitiska krafter som ställer sig emot denna tanke, och främjar istället en kollektivistisk inställning till människan. Att man i en gemensam mänsklig koalision ska kunna uppnå mästerverk genom att alla får var sin bit av den kaka man själv har slitit för och bakat. Jag skulle vilja definiera kollektivism som stöld. Stölt av mänskligt liv.

Genom en nyliberal inställning till livet, och en gravt individualistisk övertygelse har jag format mina argument till ett livsfaktum. Det är självklart att människor ska ha rätten till sina egna liv. Det är självklart att ingen annan ska in och tafsa på det liv du väljer att leva på ditt sätt. Det är ett faktum att ingen, aldrig någonsin, äger mig.

Kollektivismen som våldtog skolbarnen

Det var under det sena nittiotalet som jag upplevde mina första år i skolan. En härlig tid när man minns tillbaka så här några år in på det nya millenniumet. Man var liten, relativt ovetande om allt och tyckte att skolan var spännande. Det var på den tiden då klassresornas storhetstid var inne. Det roligaste som kunde hända under skolåret var en klassresa till diverse skogsområde, sjö eller campingplats. Även under mellan- och högstadiet tyckte jag att klassresor var något som uppmuntrade stämningen i klassen, skapade relationer och piggade upp för de kommande terminerna.

Min bror som numera är tonåring har inte fått vara med om klassresan på samma sätt som jag. Han tycker det är synd och tråkigt. Det tycker jag med. Men det är inte endast förlusten av klassresan som gör historien sorglig. Det är nämligen jantelagen i egen hög socialism som tillsammans med kollektivismen våldtog barnens skolutflykter.

Numera får man inte ha en klasskassa som man tillsammans sparar pengar till, eftersom vissa barn kanske hamnar utanför vars föräldrar vägrar att betala. För det är just begreppet "vägrar" som är det relevanta i denna historia. En hundring för matsäck eller några tjugor i månaden till klasskassan är inget svenska föräldrar inte har råd med. Det är nonsens. Snarare ligger orsaken bakom två Marlboro light, eller ett sexpack Norrlands från Statoil till att Arvid inte får följa med till Västervik.

Den så kallade orättvisan gör alltså att tusentals barn inte får åka på klassresor av egna besparade pengar. Kommunerna som knappt kan lägga några tusen extra i månaden på bättre skolmat har självklart inget eget intresse i att finansiera utflykterna. Så klassresorna avskaffades, och kollektivismen segrade. Arvids föräldrar får sina cigg och sin öl, och resten av Sveriges barn får nöja sig med en idrottsdag på fotbollsplanen, istället för kanotturen i Västervik. Vi har alla blivit vittnen till ännu en våldtäkt.