Äg dig själv

Denna blogg kommer att skildra den politiska delen av mitt liv. Tiden började under gymnasiet då det politiska medvetandes frö sakta började att gro. Runt omkring mig fanns det individer med väl inristade slagord. Död åt kapitalismen var ett typiskt sådant. Lika typiskt de sedan förvånade minerna på samhällskunskapen, "men vadå, är det kapitalismen som bygger hela världsekonomin idag?". Jag gick på en skola där vänsterkulturen blomstrade på nytt för varje dag som gick. Mina tankegångar kring politiken började sätta igång ordentligt. Som född i ett land vars föräldrar och släkt blivit terroriserade av kommunistiska styrkor har jag alltid tagit avstånd från den brutala extremvänstern. Men det var en dag, då jag insåg ett självklart faktum, som jag stolt kunde börja kalla mig för liberal. Ingen är exakt som mig, ingen äger mig.

Som människor är vi fruktansvärt unika. Till ytan kan många av oss se ut som andra. Vi ärver drag från släktingar, och vi klär oss efter den senaste modetrenden. Till insidan blir det dock genast mycket mer komplicerat. Ingen är som någon annan i sitt sätt att tänka, kommunicera, fatta viktiga beslut eller forma förhållanden. Till insidan är vi alla till fullo totalt olika.

Den totala olikheten hos människorna borde därför också prägla politiken. Att politik i syfte med att någon annan bestämmer över någon annan ens existerar är sorgligt. De anarkistiska drömmarna om att människor lever helt oberoende av varandra, rent politiskt, finns djupt inristade i mitt sätt att tänka. Men att ett sådan stadium skulle fungera i praktiken är omöjligt av en enkel anledning. Någon måste skydda våran frihet. Någon måste förklara våra skyldigheter att leva i ett samhälle. Men denne någons (statens) avsikter ska också begränsas maximalt. Människor ska kunna forma sina liv efter egna principer och värderingar utan att stöta på hinder från en suverän eller överstatlig auktoritet. Enkelt sagt måste statens suveränitet begränsas maximalt för att människors olikheter inte råkar ut för kollision.

Att någon annan ska ha möjligheten att välja riktning i mitt liv är en absurd tanke. Ingen annan har rätten till mitt liv än jag själv. Ingen annan har rätten att ta ifrån mig min frihet, sålänge jag har befunnit mig inom lagens ramar och inte berövat andras. Idag finns det ideologiska och partipolitiska krafter som ställer sig emot denna tanke, och främjar istället en kollektivistisk inställning till människan. Att man i en gemensam mänsklig koalision ska kunna uppnå mästerverk genom att alla får var sin bit av den kaka man själv har slitit för och bakat. Jag skulle vilja definiera kollektivism som stöld. Stölt av mänskligt liv.

Genom en nyliberal inställning till livet, och en gravt individualistisk övertygelse har jag format mina argument till ett livsfaktum. Det är självklart att människor ska ha rätten till sina egna liv. Det är självklart att ingen annan ska in och tafsa på det liv du väljer att leva på ditt sätt. Det är ett faktum att ingen, aldrig någonsin, äger mig.