Visst är det fantastiskt med uveckling. Särskilt är det fantastiskt när utvecklingen tas emot med positiv inställning till ännu mer utveckling. För vad vore utveckling, utan optimister, entreprenörer, forskare och vanliga människor som ser utvecklingen ständigt runt hörnet?
Idag kom min syster hem med en ny i-Phone. Telefonen som gör revolution i mobilbranschen med sin nästan klockrena förmåga att ha alla tekniska nödvändigheter under ett och samma skal. I multi-touch dessutom. För lite mer än hundra år sedan var telefonen fortfarande grovt opraktisk, och kunde endast användas till att leverera röster genom en ostadig telefonlinje. Idag kan telefonen på ett touchklick berätta var närmaste akutmottagning är.
Det faktum att utvecklingen gynnar oss människor kolossalt mycket kan blottas i två olika typer av sanningar, och båda går hand i hand. Å ena sidan utvecklar vi tekniska under som i-phone, men som vi teoretiskt skulle klara oss bra utan. Å andra sidan medför detta andra tekniker. Ta exemplet mobilt-EKG, som möjliggör ambulanser att sända fullständig hjärtstatus till sjukhuset, som senare ska ta emot patienten för att vara fullt förberedda på exakt vad problemet är. Det är utveckling som räddar liv, och som skulle kunna innebära fler dödsfall om vi var utan den. Att komfortutvecklingar som i-phone kommer till symboliserar bara den fria marknadens fantastiska kompetens att leverera det vi människor vill ha. Men det är framförallt ett tecken på att världen är på väg mot rätt håll. En destination där människans enorma sinne för att lösa problem tillåts och utvecklas. En destination där dagens skeptiker och antikapitalastiter kommer att hålla huvudet lågt och undra vad de egentligen höll på med.
Jorden var öde och tom, och allt var tyst den första dagen. Så började det, och vi vet alla vad som hände sen. Gud skapade himmel, jord, vatten och grönska. Och han befolkade jorden med människor och djur. Det vart afton, och det var morgon, den sjätte dagen.
Under de ungefär 3000 år sedan denna judiska-kristna-muslimska skapelsemyt började berättas har människor på alla vis uttryckt sin djupa tacksamhet för denna skapelse. Människor har offrat sina rikedomar för att återgälda den gåva som dessa sex dagar symboliserar. Många har vigt sina liv åt det, och vissa har offrat dem. En del har offrat andras.
Den sjunde dagen vilade Gud från sitt verk. Men för människan var det ingen vilodag, det var då hon tog över. Det var med vilka hon förvandlade den öde och tomma jorden till om inte ett paradis så i alla fall en avancerad och välmående civilisation. Det är ett högst verkligt mirakel som har gjort mänskligheten friskare och rikare än någon tidigare generation hade kunnat drämma om. Det miraklet finns framför våra ögon. Men vi ägnar det sällan någon tacksamhet. Tvärtom har många av mänsklighetens mest betydelsefulla skapare förföljts och förtryckts. Just dör att de har skapat och förändrat.
Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte en kamp mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen; den ena är skapandet, den andra är bevakandet. Den första är skaparkraften, framstegstron, individens vilja att göra sin lott här på jorden bättre. Den andra är kontrollbegäret, viljan att stoppa förändringar, kommendera skapandet eller lägga beslag på frukterna av det.
De attityderna kommer från två olika synsätt på livet – å ena sidan den dynamiska, å den andra den statiska. Den dynamiska tror på skapande och utveckling, och därför på att människor har ett gemensamt intresse av samarbete och utbyte. Därför vill den uppmuntra upptäckter och frivilligt samarbete. Den statiska mentaliteten tror att tillvaron är ett nollsummespel, där några måste få det sämre om andra ska få det bättre. Därmed bygger den på oro och rädsla för vad den andra ska göra, och avundsjuka mot dem som lyckas. Och den leder därför lätt till tron att det gäller att välja rätt sida, och få makten att styra och ta från de andra.
Om och om igen återkommer denna kamp, mellan individer, mellan grupper och inom en och samma person. Å ena sidan handlar det om energin, om att drömma, engagera sig, analysera, skapa nytt och att förändra världen. Nytänkaren, innovatören, entreprenören – de är civilisationens hantverkare. Å andra sidan handlar det om missunnsamheten, om viljan att blockera, kontrollera, stoppa, riva ned. Den ena gör något, den andra går efter och klagar och kontrollerar. Den ena attityden drivs at skaparlust och livsglädje, den säger ja till livet och dess möjligheter. Den andra drivs av oro, rädsla och avund, och vill styra och blockera. De fingerfärdiga står mot de klåfingriga.
Johan Norberg – När människan skapade världen (kap 1)
Jag kommer att börja blogga igen. Det kommer bli radikalt, politiskt okorrekt men ändå skrivet med sunt förnuft och sinne för individualism och antisocialism. Kika gärna in någon gång om dagen.
Samhället utvecklas ständigt. Dock kan vi konstatera att det dessvärre inte alltid utvecklas till det bättre. Sverige har under de senaste åren tydligt fått skåda att brottstatistiken sjunker allt längre ner i åldrarna. Vi lever i ett demokratisk tillvaro där alla människor likt bör ställas inför lagen, sona begångna brott och ansvara för sina skyldigheter. Beklagligt nog har allt ansvar för samtliga ungdomar under 15 år hittills överlåtits till sociala myndighetsfunktioner som tveklöst aldrig kan ersätta vårat rättssystem. Reaktionen på begångna brott måste vara effektiv, snabb och entydig oavsett förövarens ålder.
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sammanställde under 2005 statistik på att omkring 19000 barn begår allvarigare brott varje år. Då BRÅ sedan dess inte uppdaterat siffrorna har antalet säkerligen ökat markant[1].
Under våren 2009 uppmärksammades en 14-årig pojke i Linköping som begick ett brott i veckan en period av ett år. Som tolvåring begick han sitt första villainbrott[2]. Polisen i Östergötland har gripit pojken för bedrifter som allvarlig misshandel, rån, hot, vandalisering och trakasserier. Pojken blev omhändertagen av Polisen 50 gånger under 2008, men varje gång tvingades de släppa honom eftersom lagen indikerade på straffomyndighet. Givetvis visar detta på ett kollosalt misslyckande från sociala myndigheter, men att bli utredd av socialen är ingen direkt skrämmande konsekvens för en ung förövare vars vardag är att begå kriminella handlingar.
Att vi inte helt kan förlita oss på socialtjänst och skola är enkel matematik. De saknar beredskap för att hantera allvariga brottssituationer. Sveriges Polis är professionellt utbildade att hantera kriminalitet. Varför ska de då inte få göra det hela vägen?
Situationen kan lätt bli enormt irriterande och löjlig då den 14-åriga pojken egentligen skulle bli dömd för brott om han bara hade kommit till världen ett år tidigare.Att begå ett brott är lika allvarigt oavsett ålder. För att inte minst tänka på det potentiella brottsoffrets anhöriga, som onekligen inte bryr ett dugg om hur gammal förövaren var som tog livet av offret.
Ungdomsbrottsligheten i Sverige sträcker sig dock över Östergötlands horisonter. I Malmö grep man i januari två 13-åringar som har erkänt ett 15-tal rån. Dessa två förövare har inte rånat av slentrianiska skäl. De är också ledare i ett lokalt ungdomsgäng som misshandlar, rånar, hotar, och langar droger till andra ungdomar. Deras taktiker är att varje kväll slumpmässigt välja ut offer i centrala Malmö.
Argumentationen kring varför straffmyndighetsåldern helt bör avskaffas kulminerar vid de vuxna kriminellas utnyttjade av densamma. Idag utnyttjar vuxna narkotikahandlare att barn under 15 år aldrig kan nås av domstol. Många barn faller därför också offer för narkotikahandeln och blir ett perfekt verktyg för spridning av droger. Droger som ofta sprids till barnens sociala kontaktnät – barnen själva. En sänkning av straffmyndighetsåldern räcker därför inte. En sådan lösning riskerar istället att vuxna narkotikahandlare ändrar riktning, och dyker ännu längre ner i åldrarna. Det är dags att sluta romantisera det svenska samhället och inse många att människor saknar gräns och moral för hur ungt ett barn kan vara för att delta i kriminella nätverk.
I praktiken innebär ett avskaffande av straffmyndighetsåldern självklart inte att 12-åringar ska sitta i fängelse. Påföljderna av en individs begångna brott måste alltid anpassas efter domstol. Det är viktigt att alla individer är lika inför lagen, och att missbrukandet av åldern måste få komma till sitt slut.
Migrationsminister Tobias Billström (m) har gått ut med att ett avskaffande vore ett effektivt slag mot ungdomsbrottsligheten och narkotikahandeln. Även Polisen kräver en omfattande lagändring i sin desperation att inte kunna agera när brottsligheten blottas mitt framför näsan på dem.
Vi liberaler har alltid hållit fast vid individens ansvar för sina handlingar och likväl våra skyldigheter gentemot samhället och lagarna. Den utökande barnbrottsligheten måste bromsas med radikala krafttag från rättsväsendet. Det är dags ställa samtliga medborgare lika inför lagen, oavsett ålder, och avskaffa straffmyndigheten.
Mycket händer nu. Den stora äran att vara distriktstämmogeneral tar den största tiden av mitt MUF-engagemang för tillfället. Samtidigt ska ledarskapet i MUF Linköping upprätthållas. Därför vill jag ge hopp till de trogna läsare, som trots bloggens inaktivitet fortsatt att klicka sig in, och säga att den snart kommer att bli en av de mest aktiva MUF-bloggarna i Sverige. Ge mig någon vecka till.
